Jag är stoltare än en tupp!!! Min älskade bror, Christian, tog jurryn med storm i the voice sverige med "run to the hills"
På söndag är det dags för nästa inspelning! Då ska jag och min syster vara på plats backstage:)

Torsdag den 20 oktober var en av de sjukaste dagar jag haft på länge. Jag, en av mina systrar och min mamma skulle stå för musikunderhållningen på ett dagcenter. Jag och min syster skulle turas om att spela piano och sjunga. Mamma skulle bara sjunga och jag skulle spela åt henne ,till saken hör att jag bara EN gång spelat för folk och de var bara En låt, nu skulle vi hålla på i 30 min.

Jag jobbade några timmar först, och jag var så nervös att mina kollegor undra va de va med mig. "Hur är det med dig i dag egentligen?"

Allafall, jag åkte hem vid lunch, övade de sista med mamma och syrran. Packade in i bilen och åkte. Vi skulle åka ca 7 mil. När vi hade kört ungefär 1-2 mi,l är det totalt stop i trafiken. Jätte lång kö. De första som slog en var att de va en olycka. Vi slog på lokalradion. Tidigare på morgonen hade de vart ett rån i Vansbro och polisen hade nu satt upp vägspärrar. Så de var en sådan vi fastnade i. Mamma ringde och försökte ta reda på hur lång tid vi skulle stå där, men de ville de inte uppge. Så vi fick snällt sitta och vänta, och vänta, och vänta. Eftersom de var mitträcke kunde vi heller inte vända. Lagom frustrerade, kissnödiga och nervösa kunde vi efter EN TIMME fortsätta färden mot målet. Vi kom alltså 20 min försent. Hann inte ställa in ljud eller nåt sådant. Vi bär in pianot microfon, börjar förbereda oss. Då min moster frågar: Hitta ni nåt uttag till pianot? Min syster tittar i panik på mig: Är pedalen och sladden med?! Jag svarar: "Jag har ingen aning" Då jag inte var med då pianot lastades. Alltså sladden och pedalen var kvar hemma. Paniken stiger inom  mig och jag bara önskade att någon skulle väcka mig ur denna hysteriska mardröm. Vi ringer en musikaffär i närheten och ber till högre makter att de ska kunna hjälpa oss. Vi får en sladd som musikkillen säger att den passar till 90% PYTTA!! Den va inte ens i närheten av att passa. Min moster, som ordnat detta och är chef på stället, säger: Då får ni sjunga acapella. Jag börjar känna mig mer och mer spyfärdig. Det sitter förväntansfulla människor där inne och väntar på oss, vi är försenade, utan instrument, inte alls inkörda på att sjunga acapella. Nu är de bara att köra ändå. Vi gör det. Mamma börjar med en sång alla kan, folket sjunger med och allt känns mycket bättre. Jag och syrran fortsätter med att  sjunga "i en sal på lasarettet" tvåstämmigt och de går hem, endel gråter och vi levererar. Nu är de bara att fotsätta, vi får folket med oss igen och allt slutar på topp, trots allt. Vi får till och med höra på slutet " jag tycker de va bra att ni glömde sladden, får då fick vi höra era röster på riktigt, de va verkligen jätte bra.

Ja, de va min konstiga dag:)


Mamma och jag


Syrran:)

..Ja, jag vet inte svaret på den frågan än. Varje gång jag tänker att jag ska ta bort bloggen, finns de nåt litet i mig som säger: nej, inte än;)

Har haft en rätt tråkig helg i de stora hela. I fredags tog  jag med min pappa på bio. När jag var på bio för nån månad sen såg jag trailern till Johnny English Reborn. En filmgener som tillhör min pappas favorit. Så jag sa till honom då att vi skulle gå och se den då den kom. Han har sett fram emot de sen dess och i fredags blev de av. En film jag själv inte skulle valt att gå på, men den var faktiskt lite rolig:)

Både jag och pappa är långa. Jag är inte jätte förtjust i att gå på bio, då man  inte får tillräckligt med plats åt benen, och lägger grannen upp armen på armstödet så har man inget armstöd. Jag har ofta oturen att få sitta bredvid nån som luktar illa. Men allafall, som sagt, jag och fader är långa, så jag hade bokat platserna med benutrymme. Det var lång kö till kassan, så jag och pappa var bland de sista som kom in i salongen. Sånna här ggr blir jag så sur och irriterad på mig själv. Det sitter nämligen en på en av våra platser!! Han säger: är de ok att jag sitter här? Jag hör mig själv säga: ja, sitt där du. Hur pucko får man vara !? Så jag klämde in mig på hans plats, som INTE hade nåt benutrymme och där grannen lagt upp sina armar och luktade snus!!! Men jag får skylla mig själv då jag tillät den där snubben att sitta på min plats...

Yes! Jag är sämst på att uppdatera. Men får ge de en chans till. I morse när jag vaknade, var min första tanke: Hur i hela fridens nam ska  jag ta mig ur sängen idag?! Jag har nämligen så infernaliskt ont i varenda fiber av kroppen från midjan och ända ner till tårna. Två ridpass igår. Hästarna ska igång och jag fick en extra igår.  Jag kan inte med ord beskriva hur roligt och fantastiskt de är, att se hur hästen utvecklas och även en sjäv (som man trodde va näst intill omöljigt)
Första passet var jag på ridbanan med min lilla stela pärla till häst. Inga rakspår här inte, bara åttor och volter som gäller. Vi travade sen över bommar.
När vi kom hem,slänge jag i mig lite mat, och sadlade sen den andra hästen.
Vi var en stund på banan först så hon skulle bli uppvärmd, sedan gick vi till ängen. Kollade så att de inte fanns några sorkhål. Fattade galopp, ställde mig i stiglädren och kände vinden mot ansiktet. Solen sken och jag var ett med hästen. Frihetskänsla utan dess like. Magiskt.

Insåg att ja inte hade några bra kort på hästarna, får fixa de. Lägger ut dennaa så länge.

I lördags hade vi födelsedagsfirande för min bror och styvsyster. Vi grillade. Min bror hade sina tre pojkar med sig. För dem blev det rena rama julafton då mammas sambo hade sin grävmaskin på gården. Filip som är 12 år fick följa med R upp och starta den. Ni skulle sett pöjken!!=) De andra två, Anton 8 år och Alexander 5år, Stod med tindrande ögon och tittade på. Dem fick givetvis följa med upp dem också=)

Så här såg de ut=)


Filip

Anton

Alexander

Ja, ni ser ju själva! Lyckan är total!=)

En av mina killkompisars mamma gick bort för två veckor sedan. Begravningen var igår. Jag blev tillfrågad att sjunga. Jag sa ja, och jag hörde med syster min om hon kunde spela piano, de kunde hon. Jag och Linn (syrran) har sjunigt tillsammans på en begravning tidigare. Då va de en ung kille på 29år=( Helt bedrövligt hemskt. Trots att tårarna rann mellan låtarna vi sjöng, vi sjöng tre, gick det bra. Fick på nåt sätt styrka så jag kunde genomföra alla sånger.

Jag trodde de skulle bli lika igår, att jag kunde vända nervositeten till nån slags styrka att sjunga, trots att de va så sorligt. Vi skulle sjunga sist i programmet. Allt gick bra, jag var inte nervös, ända tills de skulle säga förväl vid kistan.. Min kompis vände då blicken mot mig, och jag har aldrig sett honom så förtvilad. Det kändes som om någon sköt mig. Hela min kropp börja skaka, min puls slog så hårt att jag trodde de skulle hoppa ur min kropp. Tårarna börja rinna och jag kunde inte stoppa de. Prästen läste sen välsingnelsen och nu var det våran tur..
Jag skakade fortfarande och jag hade fullt fokus på att få ner luft i lungorna. Mina knäskålar darra. Jag tänkte       " detta går aldrig" Syrran börja spela (vi sjöng hallelujah, den svenska versionen) Jag fick knappt luft, då jag började sjunga.
Jag blundade, försökte förvandla min vånda till känsla. Det var fyra verser och jag tänkte "ska denna låt aldrig ta slut" Det två sista refängerna lade Linn en överstämma. Då kändes de liite lättare.

Det var som att springa ett maraton, jag var såå slut efter de där framförandet.

Men tydligen hade de gått bra. Alla va så tacksamma och tyckte de va så fint, så jag får ta med mig de.

När jag kom hem somnade jag som en gris och sov i en timme...

En av de saker som får mig hemskt stressad, nästintill panikslagen är när grannarna drar i gång sin eländiga ljudanläggning och spelar sin eländiga musik, som dunkar rakt in i märg och ben. Det stoppar inte med öronproppar. Det finns ingenstans i min lght jag kan vara då jag INTE hör denna eländiga bas. Jag har sagt till en gång, kände mig som en gammal tant. Just den gången hade jag en sak att skylla på. Hade fått näsan krossad av en häst och såg ut som sju svåra år i nyllet. Så jag frågade om de kunde sänka för att jag hade sån huvudvärk pga smällen. Det gick två dar, sen va de fullt ös igen. Min andra granne, hon har en liten son på 3år. Hon hör inte lika väl som jag, men litegrann hörs in till henne också. Hon har också sagt till. Vi har båda gått till hyresvärden. Visst, de har varit lite lugnare, men nu har de dragit igång igen...=(

Vill tillägna detta blogginlägg till Bosco, en hund som mamma sambo hade. Jag hade hand om honom en hel del. Han var en blandras av labrador, bennern sennen och leonberger. Han var värdens finaste hund. Han vägde ca 50 kg men ändå skulle han sitta i knät. Blev en aning tungt ibland=) Om  man var ledsen eller nåt, la han sitt stora huvud på ens mage och titta tröstande på en med sina stora bruna ögon. Vi hade nåt speciellt <3
Mammas sambo sa till mig: Han blir glad när folk kommer, men när du kommer blir han alldeles till sig, så blir han inte med nån annan. Älskade Bosco.

Den 4okt 2010 ringer min mobil, det är mamma. Hon säger: Jag har sorgliga nyheter, Bosco är död. Jag tappar andan, slänger på luren. Kan inte andas, jag mår illa, fattar ingenting. Mamma ringer upp igen och berättar att Bosco blivit påkörd och dött på en gång. 4 år blev han, min fina vän. Den som körde bilen hade inte ens stannat.. utan bara åkt.
Jag grät i flera dygn i streck, somnade, grät, somnade grät. Dumma hundelände! Varför skulle du ner på vägen just då!? Du vet ju att du inte fick vara där!

När jag sedan kom ut till mamma och hennes sambo, några dagar efter olyckan, kom de ingen galen Bosco som yla och tjöt av glädje för att man kom. Ingen Bosco som sprang i stallet och knyckte hästskit från skottkärran då man mocka. Ingen Bosco som tröstade mig då mina tårar bara rann och rann...

Nu finns du i mitt hjärta för evigt. Jag kan bara hoppas och tro nu, att vi en dag ska mötas igen. Jag älskar dig.

Jag vet att jag vart sämst på att uppdatera. Risken är väl att jag inte har några läsare kvar. Så kanske är bäst att lägga ner detta med blogg helt.

Ska lägga upp lite bilder från när jag va hos en kompis i helgen och grillade med hennes vänner. Mycket trevligt och värdens skönaste väder.


Mysigt va?=)

marsmellows (hur nu man stavar till de=P)


Jag och min kompis

Jag har ju berättat om min lilla pärla. Hon den där stora med fyra ben=) I helgen då min bror med fru var här, ville Svägerskan rida. Hon har ridit förr och är duktig. Vi gick ner på banan och efter en stund ställdes de upp hinder. De gick jätte bra. Hindren låg på 90-100cm. Allt gick jätte bra och Rapida älskar att hoppa. S skulle komma på hindret en sista gång... Man ska sluta när de går som bäst, så är de bara! vad händer? Jo.. hästen och S kommer i otakt, Rapida snubblar över hindret och S tappar balansen och faller av. Det blev ett stort dammoln, och de såg precis ut som om Rapida trampade på S. Jag fick magknip, allt snurra till, tänkte: de här händer inte! Då min ena systers pojkvän var med, han är Ambulanssjuksköterska, försökte jag få tag i hästen. medans de andra sprang fram till S. Tack o lov!! Hon hade inte blivit trampad på!! tack tack tack tack!! Jag ville gråta av lättnad. Hon hade slagit i ryggen, men "bara" mjukdelarna så de vart tack o lov (igen) ingen med ryggraden eller skelletet.
Men då hon skulle resa sig försvann all färg i ansiktet och hon svimmade. Ner med henne på backen och upp med fötterna, hon vaknade igen. Hon försökte sätta sig upp flera ggr, men hon vart vit i ansiktet och kände att hon vart svimfärdig. Ambulanskillen våga inte köra henne själv till sjukhuset, så han ringde efter sina kollegor på ambulansen. Så så fick de bli. De visa sig att hon svimmat pga väldigt lågt blodtryck. Men frid och fröjd! De va inget annat allvarligt.

jag skulle fota henne sista gången hon kom på hindret, fick denna bild.

Lilla Rapida står verkligen på nosen=( Hon va blodig på mulen efter detta.
Men de är bra med dem båda nu=)



Har ju tjatat om att de är så varmt här. Men igår fick jag mig en överaskning då jag var på väg hem=)
Skööönt=)
Försökte vända bilden, men de gick inte, ja e såå teknisk=P

Allafall är de varmt i Dalarna! Trodde inte mina ögon igår då jag kollade termometern. 32grader utomhus (skuggan) 32,9 INOMHUS!! Hysteriskt! Men vi har ju haft 30 grader kallt i vinter så jag har de hellre så här. Invigde badsäsongen igår. De va så skönt och varmt i vattnet! eller...näe de va de inte, de va svinkallt! Jobbigt läge, de va så varmt att man inte orkade något, man ville bara va i vattnet, men där va de så kallt så kroppen domna. Inget mellanläge alltså. Idag far jag och min syster till en annan sjö, får se om de är varmare där.

Några bilder från helgen då bror och svägerska va här, och min andra bror son=)


Christian och Alexander=)

Alexander åker radiobil med sin idol till farbror=)

När jag skulle åka med Alexander sa han till mig: Jag kör, för du är inte lika bra!
okeej!=) Gullunge!

I helgen änländer min lillebror med fru till staden. På lördag ska jag hämta min brorson som ska sova hos mig. Inför detta fin-främmande-besöket så behövs de ju städas och tvättas. Tvättid var bokad i går och jag tvättade för fullt. Resultat av en hel veckas dålig sömn inträffar följande: Slängde först i en mörk tvätt i maskinen, drog igång den och gick till nästa för att dra igång den också. Efter jag gjort de skulle jag ta fram mobilen för att ställa in timern. Men vart är mobilen?? Jag hade ju den här! DÅ hör jag från den första masiknen: klonk klonk konk! Hela min kropp blir till is! Kan jag ha släng in mobilen i maskinen?!? Har de brunit i skallen på mig på riktigt nu? Är jag senil? Är de nu mitt liv är slut? Pga av tröttheten tar de ett tag innan jag fattar att jag måste stänga maskinen. Men de går inte att få upp luckan!  MIN MOBIL FÖR 4000KR LIGGER I TVÄTTASKINEN!!!! Min fina granne hade tvättid innan mig och var inte klar innan jag börjat.  Hon kommer ner och jag berättar om min pinsamma insident. Vad gör jag nu?! Kan jag slå av strömbrytaren? Vi kommer fram till att jag måste göra de för att få upp luckan. Jag tar ut mobilen och den mår inge bra. Tar i sär den torkar den och...ja.. får se nu om den har återhämtat sig. Håll tummarna!!

Ska jag ens gå ut idag???;)

Helt otroligt! Idag visar vågen -20Kg! Inte så långt kvar nu=) Ska lägga ut bild på hur jag en gång såg ut, och en bild på hur jag ser ut idag (den har ni visserligen sett men jag gör de allafall)







20 kg senare=) (broder e med och poserar)

Jaha, då e de bara resten kvar, kanske ska jag äntligen kunna få på mig bikini i sommar;)

Ha en bra dag!

Idag står de födelsedagskalas på agendan. Nämligen för min yngsta brorson som fyllde 5 år igår. Han har önskat sig ett kassaskrin, så jag har hittat ett, stoppat i några tior, enkronor och några tjugokronorssedlar och gjort ett paket. Då jag var i småland så for jag förbi Gränna och köpte en heldel polkagrisar till nära och kära. Så en klubba ska han också få. Även de andra två ska få varsin också.

Alexander är stor nu, 5ÅR!! Jo, han ska faktsikt sova hos mig nästa helg. Då är man ju faktiskt stor=)